Lundaloppsrapport

Lundaloppsrapport

Dagen efter årets premiärintervaller var benen något sega, men jag var inställd på att testa upplägget jag läst om på den fantastiska bloggen Hjärnfysik, så jag klämde in en kort löprunda med en kilometer i normalt milloppslopptempo och ytterligare en kilometer i sista kilometern-tempot. Jag tyckte det kändes som ett klokt upplägg; lite hårdare, men långt ifrån lika tufft som onsdagspasset.

På fredagen ångrade jag mig rejält.

Benen, framför allt vaderna, var stumma som vedträn och tog alla chanser att påminna mig om hur otroligt korkat det var att gå från ett halvår med bara lågpulsträning ett par gånger i veckan till att springa varje dag med någon form av fartinslag.

Men ont ska med ont fördrivas. Småpromenader på kontoret, benböjar och en tur till glasskiosken efter lunch hade viss uppmjukande effekt och på lördagen var det bara lite lätt ömhet kvar. Inget som inte kunde botas med någon kilometers uppvärmningsrunda på Lunds IP med lite teknikträning och rejäla stegringslopp.

Så till slut stod jag i startfållan med hyfsat fräscha ben och ingen aning om hur snabbt jag skulle ta mig de två varven runt. Jag hade ingen måltid (nu ljuger jag: under 45 minuter hade varit önskvärt, under 50 var ett krav) utan skulle enbart gå på puls.

Inledningsvis stack den iväg lite väl högt och kom över 180 redan i Stadsparken, men efter backen bakom Botan hittade jag ett bra intervall mellan 170 och 176 som jag försökte hålla tills Botan passerats för andra gången och det var dags att öka lite.

Så här i efterhand kan jag konstatera att det var ett perfekt upplägg. Jag missade förvisso 45-minutersgränsen med 30 sekunder, men det har aldrig varit så skönt att springa Lundaloppet. Jag höll ett tempo där det gick att njuta och hade lätt kunnat dra på och komma under både 45 och 44 minuter. Och det med knappt en handfull fartpass på ett halvår.

Så det verkar som om lågpulsträning har gett en bra grund att stå på. Måhända hade jag klarat mig lika bra utan veckans hårdare pass, men de gav åtminstone lite självförtroende när det gällde farten i kroppen, även om jag inte valde att utnyttja det fullt ut. Kan jag bara få till regelbundenhet i intervallträningen igen så ska Malmömilen klaras under 45 utan problem.

Jag höll på att glömma. Efter målgång dök Carlos upp. Han har uppenbarligen tagit till sig den tyska traditionen med öl efter loppet och halade fram en flaska. Två detaljer skilde sig dock. I Tyskland får man alkoholfri weißbier. Carlos bjöd på 10-procentig Barley Wine. Gott, men kanske lite kontraproduktivt.

Efter målgång

Så här glad blir man efter ett Lundalopp och med en Barley Wine i handen