Årets första intervaller – ett kärt återseende

Nästan två månader efter plan (influensa, jobbresor och övertid har kommit emellan) blev det äntligen intervallpremiär. Bävade lite för hur det skulle gå, med tanke på att jag snittat 151 i puls sedan oktober. Trots det gick allt verkligen över förväntan.

Förvisso blev jag förskräckt under första intervallen, när pulsen stack upp i 185 med en gång. Men när orken var med mig under hela först treminutaren kunde jag slappna av lite och börja njuta. Och när jag fick ner andningen från blåsbälg till normal och pulsen gick ner till 150 på knappa 20 sekunder under under varje vila började jag tro att kroppen trots allt är i rätt god form.

Det enda orosmolnet är benen. De talade efter halva passet om för mig att det här inte var vad de förväntat sig och ville lägga av. Jag lyckades dock övertala dem till att hänga med hela vägen hem, men de är rätt möra nu. Frågan är om farbror träningsvärk tänker hälsa på i morgon och om han i så fall kommer att stanna fram till lördag.