Nu blir det Berlin till fots
Min gode vän Peter Esse sa i våras, apropå utmaningar, ”Jag är tjock nu, men till jul är jag smal. Du kan springa en mil idag, men när springer ditt första marathon?”[1]. Jag svarade att det kommer aldrig att hända, varpå en viss diskussion om mål i livet bröt ut.
Nu är det snart jul och Esse har i stort sett uppfyllt sitt mål medan jag misslyckats. I natt anmälde jag mig nämligen till Berlin Marathon och ska alltså ge mig ut på en drygt 42 kilometer lång sigthseeing i Berlin, till fots.
Att det överhuvudtaget blev en mara var lite av en missräkning från min sida. Jag hade så smått blivit sugen på att springa Lidingöloppet nästa år, vilket Emma tyckte lät som en dum idé; varför åka till Stockholm för att springa när jag ändå gör det ett par gånger i veckan här i Malmö? Inget bra utgångsläge, eftersom jag gärna ville ha med henne som stöd och för att åtminstone ha någon som hejade på mig, men jag kom på en väldigt bra plan.
Innan jag berättar om planen vill jag dock påpeka att jag på inget sätt betraktar min hustru som ett barn.
Några av mina kollegor med barn har berättat att om de vill att barnen ska göra som de vill utan knot så gäller det att ge dem ett alternativ, ett som är sämre än det du vill att de ska välja. Alltså gällde det för mig att hitta något värre att ställa mot Lidingöloppet för att få med mig Emma som support.
Och vad kan var värre än att springa tre mil? Springa fyra mil och två kilometer kanske?
Alltså slängde jag helt oförberett fram frågan ”Lidingöloppet eller Berlin Marathon” en dag när vi var ute med hunden och fick sekunden senare se min fantastiska plan omintetgjord.
Emma ställde nämligen inte, som jag, Lidingöloppets tre mil mot ett marathons 42 195 meter[2]. Hon ställde Stockholm mot Berlin – och i den jämförelsen står sig naturligtvis Stockholm slätt.
[1]. Citatet är inte ordagrant, men återger andemeningen i sin helhet.
[2]. Nu kanske jag ska vara glad för det, eftersom många löpare anser att Lidingöloppet är betydligt tuffare än en normal mara. Jag hoppas kunna återkomma med en jämförelse vad det lider.
Ställer du Stockholm mot Berlin så där kan det väl aldrig sluta på något annat sätt? Framför allt för den som inte behöver springa…
Haha, det där minns jag 🙂