… och fort sprang jag

Mitt mål och min förhoppning var att klara Lundaloppet – en mil – på under 45 minuter. Jag var lite orolig att jag satt ribban lite för högt eftersom jag inte sprungit så fort i år och dessutom riskerade att ryckas med av stämningen och gå ut för hårt i början, alternativt hindras i min framfart av andra löpare.

Den oron var dock helt obefogad, om man bortser från en del ouppmärksamma löpare som blockerade mig när jag försökte gå om.

Jag gick ut lugnt, tyckte jag, eftersom uppförsbacken från Södra esplanaden till Tornavägen är rätt lång och jag ville inte krokna där. Särskilt inte som jag skulle springa den två gånger. Farten skulle komma lagom vid Tomegapsgatan och då var det dags att börja kolla GPS-klockan för att se hur mycket jag halkat efter.

Men ända upp till Tornavägen låg jag faktiskt före min tänkta tid, och sen blev det bara bättre. Att jag sprang om säkert hundra andra löpare och endast passerades av ett tiotal gjorde inte saken sämre. Men den riktiga egokicken kom på upploppet inne på Lunds IP där jag hamnat i en grupp på ungefär tio löpare.Watch Full Movie Online Streaming and Download

Efter sista kurvan ökade vi alla farten ungefär lika mycket, så den inbördes ställningen var oförändrad – en liten stund. Med drygt femtio meter kvar av loppet kopplade jag in sprintformen som Elin tränat oss på under intervallpassen och jag gick i mål med tio meter till godo på killen som legat jämsides med mig den sista kilometern.

Min officiella tid blev 43.33 (GPS-klockan hävdade att jag var elva sekunder snabbare), vilket gav mig en hedrande tvåhundratrettiotredjeplats bland nära tolvhundra deltagare. Och med tanke på att flera av dem som kom i mål efter mig tävlade för en riktig klubb så är jag långt mer än nöjd med dagens lopp.